Frida i Berlin

Tidigt i fredags begav jag mig tillsammans med orienterarkillarna, Ola Nyberg och Erik Folkesson Blom, vår guide Charles och tre bärare till foten av Mount Kenya. Vår vandring började på 2600 meters höjd, vilket man kan jämföra med Kebnekaises dryga 2100 meter.  Kändes dumt att några andra skulle bära vår packning, speciellt eftersom en var 17 år och rätt klent byggd men det var bara att gilla läget.  Vi gick genom regnskog och kom sedan upp till ett basecamp på 3300 meters höjd. En av våra bärare var kock och det var bara att sätta sig ned och äta när vi kom fram. Dagen till ära var det nyårsafton vilket man såklart måste fira. Vi orkade inte vänta till tolv, utan fick med oss campens gäster på att fira det 20.00. Dock enligt konstens alla regler med nedräkning och skålandes i mousserande vin som Erik och Ola köpt i Nairobi. Sedan att det luktade whiskeygrogg och knappt var kolsyrat spelade mindre roll, och det fanns även inhemsk Tuskeröl att köpa för 20 kr styck på denna aktningsvärda höjd över havet. Dessutom är även vårt 2011 fyra timmar längre nu, så vi kommer hinna så mycket mer än alla andra.

Efter en ruggigt kall natt, runt nollan, hade vi en fantastiskt fin vandring på 16 kilometer genom bland annat Mac Kinder Valley upp till vårt nästa basecamp som låg på 4200 meters höjd. Vi var framme redan halv två och idrottare som vi alla tre är gick det fort att bli rastlös, och tyvärr är inte femgradiga joggingrundor utan efterföljande dusch något roliga. Det fick bli lite coreövningar, armhävningar, situps och så fanns det lite kaktusformade växter man kunde boxas med. I Afrika är det varmt när solen är uppe men kallt när den är nere, och då väldigt kallt om man är i bergen. Till middag var det tallriksservering med sjukt stora portioner för att klara morgondagen. Dock var det inget gott men Ola och jag löste problemet genom att ha matätartävling som jag vann. Sedan lade vi oss som packade sillar i våra sovsäckar i samma säng för att lyckas hålla värmen under natten.

Den pågick inte så länge för 03.00 blev vi väckta, och efter en kopp te och tre kex bar det av mot toppen. Det var lite kämpigt men jag klarade mig ifrån höjdsjuka som kan innebära illamående och kräkningar men vi gick också rätt långsamt. En kille fick dock inte gå upp för att han inte åt någon mat dagen innan. Solen gick upp 06.20 och då var vi uppe på point Lenana som var vårt mål på 4985 meters höjd. En fantastisk utsikt där man såg ända till Kilimanjaro som ligger i Tanzania. (För övrigt tillhörde båda dessa berg Kenya när kolonialherrarna delade upp Afrika, men eftersom det var orättvist gav man bort Kilimanjaro till Tanzania).  På vägen ned triggade Ola Charles att springa vilket resulterade i att båda fick höjdsjuka och guiden skadade tån. Medan jag och Erik var väldigt hungriga efter sex timmars trekking spydde Ola upp den lilla bananbiten han lyckades svälja.  Efter att ha försett båda med lite av mina resorb och låtit dem vila, blev de fit for fight igen och vi kunde fortsätta nedåt.  När vi kommit till kvällens basläger var klockan bara halv två, men trots att vi varit uppe sedan 03.00 och redan hade gått 20 kilometer så ville vi göra något mer och inte bara sitta och huttra och vänta på att sova. Lägret låg ute i ingenstans så vi beslutades oss för att springa nästa dags etapp direkt. Bärarna gick före och vi väntade en timme innan vi gav oss iväg. För att hålla värmen i våra löparkläder la vi oss skeden i en säng i det tomma hus vi skulle ha bott i. Då kommer plötsligt tre spanjorer som skulle bo där in, och gissa om de blir förvånade när de hittar tre svenskar hopkrupna i en av deras sängar.


Det var riktigt skönt att få springa ned genom regnskogen efter de sista två dagarna i kängor. Dessutom var det bra för våra lår som kändes väldigt ansträngda efter att ha gått nedför hela dagen på mindre plant underlag.  Det blev perfekt timing med bärarna och vi kunde bege oss till Narumoro där vi spenderade natten på stadens lilla hotel. Riktigt skönt med varmdusch eftersom jag inte hade haft någon sedan fem dagar tillbaka i Sverige.  Dessutom hade vi enligt vår guide gjort invånarna i staden glada bara genom att ha varit där.

Idag kom vi tillbaka efter att ha gjort ett stopp i Keringa som har Östafrikas största marknad. Huruvida den är störst ställer vi oss tveksamma till, men det var kul att gå runt och titta. En tjej skulle visa oss var de sålde handgjorda saker, typ trägrejer och sånt, och hon visar oss till snickerikvarteren då hon, visade sig, trodde vi skulle köpa en soffgrupp.


Väl i Ngong där jag ska bo närmsta tiden, som är en förstad till Nairobi, gav vi oss ut på en löprunda. Det var skönt att få springa ur träningsvärken ur låren, har nog aldrig varit så stel.  Vi var ute en timme och mötte många kenyanska löpare, och genom att titta på deras kläder kan man avgöra om de är bra eller inte. Har de matchande byxor och jacka som dessutom ser nya ut vet man att de är riktigt bra.
Jag bor hemma hos Nicholas Manza och hans fru Angela i deras nybyggda hus, och här bor även Johanna Bohlin. Bland Nicholas meriter finns vinst av Göteborgsvarvet och tvåa i Beijing Marathon 2009, och Angela har sprungit halvmaran på 70 minuter, hur coolt som helst. Till middag var det bland annat Ugali som tydligen har byggt upp de kenyanska löparna till vad de är. Det är en boll av majsgröt som man äter istället för ris eller pasta. Efter att ha ätit med dem och bland annat pratat löpning är det dags att ladda inför den riktiga träningen som börjar imorgon!