Frida i Berlin

Fick min massage i förrgår och den var riktigt bra och smärtsam. Han som masserade heter Henry och är en av kenyas bästa löpare på 800 meter. Vaderna och låren fick sig en rejäl omgång och även magen vilket var något nytt.  Sedan blev det en lätt jogg med Angela som tyvärr varit skadad det senaste året. Måste vara otroligt frustrerande när man lever på sin löpning.

Igår möte jag John utanför huset vid halv åtta och vi sprang upp till högsta punkten här i Ngong Hills som ligger på 2300 möh och det var ingen lek. Jag hann fundera på att lägga ned min löparsatsning ett antal gånger och istället ägna mig åt plockgodisätande på heltid. Det var så sjukt jobbigt, 8 km uppför, och jag trodde jag skulle dö när det hela tiden dök upp nya backar då man trodde toppen var nådd. Hur som helst var det väldigt fint där uppe och man kunde blicka ut över Masailandet. Under vår runda berättade John bland annat att Isabella Andersson på den tiden hon bodde i Kenya tävlade på 200 meter och enligt honom och andra här var fet.

På eftermiddagen mötte jag Yoie på ett gym halvvägs in till Nairobi. På övervåningen där hon skulle boxas var det ett gäng coola kenyaner som tränade någon form av streetdance, och genast kändes mina tjalvehotpants inte lika heta. Var skönt att träna igenom hela kroppen på gymet istället för att springa.  På kvällen gjorde vi köttbullar åt familjen och det var uppskattat. Ronny, lillkillen, hade aldrig ätit så bra förr. Sedan att han vaknar och gråter på nätterna för att han inte får sova i mitt rum, stör inte mig lika mycket som hans föräldrar, för jag har öronproppar.

I morse blev det morgonjogg med Jackson. När jag kom ut vid åtta satt han på sin motorcykel iklädd jeans och tjock jacka. Nog för att jag är långsammare än löparna här, men jag håller lite bättre tempo än en walk in the park iklädd jeans. Det hade skett ett missförstånd och när han kom tillbaka ombytt skulle vi springa en lugn och flack runda, men flackt existerar inte på denna plats. Under vårt pass mötte vi tjejen som tog brons på 10000 meter i OS nu här senast.


Trädgården här liknar ett reklamsamarbete mellan något tvättmedelsmärke och adidas, för Nicholas är sponsrad av dem. Är lite mysigt att tvätta för hand i alla baljor med hönor och tuppar springandes kring benen.
Det är lyxigt att få maten färdiglagad hela tiden. Igår tänkte jag, wow vilken sportig lunch vi får, när Petronella hällde isostarpulver i grytan, men det visade sig vara socker i burken.


Nu har jag precis varit på banan igen och kört intervaller, sex tusingar i tröskelfart. Jag var själv där uppe men fick draghjälp av ett gäng kids från skolan bredvid. Vem vet, de är kanske morgondagens världsstjärnor. Efteråt pratade jag med en kille som spelar fotboll inne i Nairobi. Han hade tydligen varit nära att skriva på för Ängelholms fotbollslag hemma i Sverige, och dissade dessutom mitt löpsteg. Hur som helst var han trevlig och berättade att löparbanan och det som ska bli en fotbollsplan i mitten är ett projekt som den kristna kyrkan driver. Anläggningen hyrs ut och pengarna går till att betala bland annat skolgång för föräldralösa barn. Att springa på banan kostar 3 kronor per gång. Jag hade inga pengar, men kommer tillbaka nästa vecka och springer mer, och självklart kommer jag betala även om de tyckte att jag som var gäst kunde springa gratis.