Frida i Berlin

Igår ringde klockan 05.15, äckligt tidigt, känns som en sådan tid klockor bara ringer om man ska med ett flyg. Men nu var det långdistans som stod på programmet. Ett missförstånd gjorde att jag halv sju stod redo att löpa med typ det manliga kenyanska landslaget i 35 km, utan att det gick och vända och köra sitt eget race. Men en kille skulle sen köra ett kortare pass visade det sig så han fick ta hand om mig. Vi brände av i 4:10 tempo medan resten av gruppen försvann väldigt snabbt ur vårt synfält. Killen jag sprang med var inte så haj på engelska och efter en stund ville jag försäkra mig om att vi inte var på väg ut på en 35 kilometersrunda. Han svarade yes, yes, yes, och jag tänkte no, no, no. Jag bestämde mig för att hänga på honom åtminstone 15 km i denna fart och sedan ta en Matatu (minibuss) hem. Efter nio kilometer svängde han av till höger och tillbaka mot Ngong på en grusväg och jag förstod att det inte skulle bli några 35 kilometer. Nu hade han också den goda smaken att dra ned tempot och jag hängde på och blev glad över att vi fick ihop 20 kilometer, med de som vanligt jobbiga backarna på hemvägen. Ge mig Lidingöloppet nu, jag är förberedd! På vår väg tillbaka susade Nicholas och de andra förbi, 35 kilometer sprang han och en annan kille på ca 120 min.

 

 

 

 

När kenyanerna har tränat vilar de lite, men jag har förklarat för dem att sådant sysslar jag med på natten, så efter frukost gick jag ner till stan och tog bussen till Nairobi. Planen var Masaimarknaden med Lars och Yoie, vilket var en varm och påfrestande historia. ·Det var varmt som i en gryta och folk som med alla medel försökte få en att intressera sig för just deras saker. Fanns mycket fint att köpa, men för min del blev det mest smycken. På vägen hem stannade plötsligt bussen och vi fick inte åka förrän de betalt polisen en viss summa.· Skapligt korrupt här, vi orkade inte vänta, så vi tog en annan buss istället.

På kvällen åkte vi till en restaurang utomhus som blickar ut över Masailandet. Man beställer kött per kilo och när det kommer in äter man med händerna. Tyvärr fanns det inte potatis så det räckte men vi blev skapligt mätta ändå. Sen åkte vi hem, hela sällskapet på 10 pers, i Nicholas helat vanliga personbil, men det fanns ju bagage att sitta i.

Idag tog jag sovmorgon, första på hela veckan, skönt. Hade tänkt spendera dagen på pallen utanför köket. Men efter en timme blev det alldeles för varmt så jag hängde istället på familjen till kyrkan. Gudstjänsten ägde rum i ett tält och hade uppskattningsvis 1000 besökare. Först var det sång, och vissa hoppade runt som om det var rockkonsert. Sedan körde pastorn en predikan, och i häftet man fick kunde man läsa små tips från honom, tex att gå upp 30 min tidigare på morgonen, äta ordentlig frukost och tänka på att Every day we run a marathon. What would you eat and drink to win it? Alla var uppklädda till tänderna och det finns kristna församlingar i varje korsning när man är ute och åker. En del av gudstjänsten bestod även i att alla som var nya denna dag fick ställa sig upp och bli välkomnade och informerade om ett och annat. Det visade sig vara jag och sex till av alla tusen människor.

Ronny, till höger, hänger med sina poolare i vår trädgård.

Efter lunch åkte vi till ett barnhem som de brukar besöka. Där bor 170 barn i olika åldrar. Jag hade med en del kläder från Sverige som jag ville lämna. Träffade några volontärarbetare som visade mig runt och barnen var väldigt gulliga. De har några kor, getter, en fiskdamm och odlingar som bidrar till försörjningen. Därifrån joggade jag och Angela vägen hem, genom böljande fält, bananodlingar och små byar. Blev cirka 13 km och en insmugen fartökning på slutet som jag inte hade räknat med.

Nu har jag slutfört min första träningsvecka på denna kontinent och jag är väldigt nöjd. Jag har tillryggalagt 15 mil, tagit mig uppför åtskilliga backar, stundtals kämpat i stekande sol och dessutom gjort detta på en höjd av ca 2000 möh!