Frida i Berlin

Eftersom jag har fått den stora äran att Blogga hos Sportviminns så finns nu mina äventyr att läsa på:
http://www.sportviminns.se/bloggar/fridablogg

Hoppas ni hänger på dit!
Kramar/Frida

När kenyanerna har tränat vilar de lite, men jag har förklarat för dem att sådant sysslar jag med på natten, så efter frukost gick jag ner till stan och tog bussen till Nairobi. Planen var Masaimarknaden med Lars och Yoie, vilket var en varm och påfrestande historia. ·Det var varmt som i en gryta och folk som med alla medel försökte få en att intressera sig för just deras saker. Fanns mycket fint att köpa, men för min del blev det mest smycken. På vägen hem stannade plötsligt bussen och vi fick inte åka förrän de betalt polisen en viss summa.· Skapligt korrupt här, vi orkade inte vänta, så vi tog en annan buss istället.

På kvällen åkte vi till en restaurang utomhus som blickar ut över Masailandet. Man beställer kött per kilo och när det kommer in äter man med händerna. Tyvärr fanns det inte potatis så det räckte men vi blev skapligt mätta ändå. Sen åkte vi hem, hela sällskapet på 10 pers, i Nicholas helat vanliga personbil, men det fanns ju bagage att sitta i.

Idag tog jag sovmorgon, första på hela veckan, skönt. Hade tänkt spendera dagen på pallen utanför köket. Men efter en timme blev det alldeles för varmt så jag hängde istället på familjen till kyrkan. Gudstjänsten ägde rum i ett tält och hade uppskattningsvis 1000 besökare. Först var det sång, och vissa hoppade runt som om det var rockkonsert. Sedan körde pastorn en predikan, och i häftet man fick kunde man läsa små tips från honom, tex att gå upp 30 min tidigare på morgonen, äta ordentlig frukost och tänka på att Every day we run a marathon. What would you eat and drink to win it? Alla var uppklädda till tänderna och det finns kristna församlingar i varje korsning när man är ute och åker. En del av gudstjänsten bestod även i att alla som var nya denna dag fick ställa sig upp och bli välkomnade och informerade om ett och annat. Det visade sig vara jag och sex till av alla tusen människor.

Ronny, till höger, hänger med sina poolare i vår trädgård.

Efter lunch åkte vi till ett barnhem som de brukar besöka. Där bor 170 barn i olika åldrar. Jag hade med en del kläder från Sverige som jag ville lämna. Träffade några volontärarbetare som visade mig runt och barnen var väldigt gulliga. De har några kor, getter, en fiskdamm och odlingar som bidrar till försörjningen. Därifrån joggade jag och Angela vägen hem, genom böljande fält, bananodlingar och små byar. Blev cirka 13 km och en insmugen fartökning på slutet som jag inte hade räknat med.

Nu har jag slutfört min första träningsvecka på denna kontinent och jag är väldigt nöjd. Jag har tillryggalagt 15 mil, tagit mig uppför åtskilliga backar, stundtals kämpat i stekande sol och dessutom gjort detta på en höjd av ca 2000 möh!

Fick min massage i förrgår och den var riktigt bra och smärtsam. Han som masserade heter Henry och är en av kenyas bästa löpare på 800 meter. Vaderna och låren fick sig en rejäl omgång och även magen vilket var något nytt.  Sedan blev det en lätt jogg med Angela som tyvärr varit skadad det senaste året. Måste vara otroligt frustrerande när man lever på sin löpning.

Igår möte jag John utanför huset vid halv åtta och vi sprang upp till högsta punkten här i Ngong Hills som ligger på 2300 möh och det var ingen lek. Jag hann fundera på att lägga ned min löparsatsning ett antal gånger och istället ägna mig åt plockgodisätande på heltid. Det var så sjukt jobbigt, 8 km uppför, och jag trodde jag skulle dö när det hela tiden dök upp nya backar då man trodde toppen var nådd. Hur som helst var det väldigt fint där uppe och man kunde blicka ut över Masailandet. Under vår runda berättade John bland annat att Isabella Andersson på den tiden hon bodde i Kenya tävlade på 200 meter och enligt honom och andra här var fet.

På eftermiddagen mötte jag Yoie på ett gym halvvägs in till Nairobi. På övervåningen där hon skulle boxas var det ett gäng coola kenyaner som tränade någon form av streetdance, och genast kändes mina tjalvehotpants inte lika heta. Var skönt att träna igenom hela kroppen på gymet istället för att springa.  På kvällen gjorde vi köttbullar åt familjen och det var uppskattat. Ronny, lillkillen, hade aldrig ätit så bra förr. Sedan att han vaknar och gråter på nätterna för att han inte får sova i mitt rum, stör inte mig lika mycket som hans föräldrar, för jag har öronproppar.

I morse blev det morgonjogg med Jackson. När jag kom ut vid åtta satt han på sin motorcykel iklädd jeans och tjock jacka. Nog för att jag är långsammare än löparna här, men jag håller lite bättre tempo än en walk in the park iklädd jeans. Det hade skett ett missförstånd och när han kom tillbaka ombytt skulle vi springa en lugn och flack runda, men flackt existerar inte på denna plats. Under vårt pass mötte vi tjejen som tog brons på 10000 meter i OS nu här senast.


Trädgården här liknar ett reklamsamarbete mellan något tvättmedelsmärke och adidas, för Nicholas är sponsrad av dem. Är lite mysigt att tvätta för hand i alla baljor med hönor och tuppar springandes kring benen.
Det är lyxigt att få maten färdiglagad hela tiden. Igår tänkte jag, wow vilken sportig lunch vi får, när Petronella hällde isostarpulver i grytan, men det visade sig vara socker i burken.


Nu har jag precis varit på banan igen och kört intervaller, sex tusingar i tröskelfart. Jag var själv där uppe men fick draghjälp av ett gäng kids från skolan bredvid. Vem vet, de är kanske morgondagens världsstjärnor. Efteråt pratade jag med en kille som spelar fotboll inne i Nairobi. Han hade tydligen varit nära att skriva på för Ängelholms fotbollslag hemma i Sverige, och dissade dessutom mitt löpsteg. Hur som helst var han trevlig och berättade att löparbanan och det som ska bli en fotbollsplan i mitten är ett projekt som den kristna kyrkan driver. Anläggningen hyrs ut och pengarna går till att betala bland annat skolgång för föräldralösa barn. Att springa på banan kostar 3 kronor per gång. Jag hade inga pengar, men kommer tillbaka nästa vecka och springer mer, och självklart kommer jag betala även om de tyckte att jag som var gäst kunde springa gratis.
  

Då har jag ätit en second breakfast efter att ha varit ute på ett distanspass 18 km med Nicholas Manza och Daniel Muema. Vi startade 06.30 vilket är perfekt eftersom att solen går upp 06.20. Temperaturen ligger då på cirka 18 grader och hinner inte stiga så fruktansvärt mycket innan passet är slut. Killarna är väldigt schyssta och drog runt mig i mitt tempo. Är jobbigt uppför men nedför gick det riktigt bra, detta ställe kallas Ngong Hills av en anledning.
Det är helt fantastiskt här på morgonen, det kommer ut löpare från varje hörn och bakgård för att ansluta sig till sin grupp, såg uppskattningsvis 60 löpare i morse och då är det tydligen inte alla som kommit tillbaka efter helgerna. Men det är lite svårt och fatta att i princip alla har en imponerande meritlista som slår hur högt som helst internationellt.
Det var väldigt många som lyfte på ögonbrynen när det kom en vit tjej i gruppen bland alla manliga kenyanska löpare. Som dessutom är ett par storlekar större. Mina vader är tjockare än deras lår, och några vader det har de inte ens.  Roligt var också att kidsen som såg oss stretcha härmade mina stretchövningar och var väldigt fascinerade.

Igår förmiddag joggade jag och Ola upp till den nybyggda löparbanan här i Ngong, eller ja man skulle kunna säga att den är under construction. Jag hade med mina snabba skor men eftersom det var grusbana fick de ligga kvar i väskan. Banan mätte vi upp till högst 380 m och man hoppas ju att de breddar den till 400 m när de ändå bygger en ny. I mitten såg det ut lite som början till ett potatisland. Vi körde lite löpskolning, och trots Nicholas och Angelas totalsågning av banintervaller för maratonlöpare så blev det 18*300 meter. Jag var glad att jag inte var själv, för det var tufft. När vi var klara kom några ur det kenyanska landslaget och körde tusingar, i ett lite mer imponerande tempo.

Jag bor hur bra som helst hos Nicholas och Angela i deras nya hus och de är väldigt trevliga. De har även en syster som är här och hjälper till med matlagning, städning och tvätt vilket känns väldigt lyxigt. Igår efter träningen tänkte jag tvätta mina kläder och Petronella, som hon heter, visade mig hur det gick till. Det var en hel vetenskap med alla baljor och medel där kläderna skulle ligga olika länge. Dessutom tvättar de sina löparskor här och fram till idag hade jag tänkt strunta i det men efter löpning i denna röda sand är det inte ett alternativ.

På eftermiddagen vid fem när det har svalnat något i luften hängde jag och Yoie (Johanna) med Nicholas och Angela till ett fält i stan där det var jogging. Yeah right, jogging, tänkte vi, men det var faktiskt så. Vi var cirka 10 löpare som gled runt på en äng 10 km på 55 minuter, skönt. De kör tydligen alltid lätt jogging på eftermiddagarna. När vi sedan stretchade så anslöt sig även Patrick Makau som 2009 var näst bäst på halvmara i hela världen.  Väldigt trevlig och dessutom snygg, dock noterade jag ringen på fingret. Det blev även lite situps, och Patrick och de andra tog till sig de övningarna de själva inte använt förut.  På morgonen hade Nicholas och de andra kört intervaller, tre gånger 5000 m, så nu sa han att han var lite sliten. På vägen hem skulle vi förbi en kompis, en bonde som tydligen är rikast i Ngong. Han ville såklart att vi skulle komma in, så Patrick, Nicholas, Angela och vi satt ett tag i hans soffa och drack saft.

Nu sitter jag i solen utanför huset och läser, man är ju svensk och vill bli brun. Snart kommer det en massör som vi har ringt hit. För en stund sedan kom en kille jag inte känner igen förbi och jag frågade om vi skulle börja, men det visade sig att han var advokat som var här för att reda ut några saker kring Nicolas hus. Kunde kanske själv ha räknat ut att han var fel snubbe eftersom det är sällan massörer jobbar i kostym.

Tidigt i fredags begav jag mig tillsammans med orienterarkillarna, Ola Nyberg och Erik Folkesson Blom, vår guide Charles och tre bärare till foten av Mount Kenya. Vår vandring började på 2600 meters höjd, vilket man kan jämföra med Kebnekaises dryga 2100 meter.  Kändes dumt att några andra skulle bära vår packning, speciellt eftersom en var 17 år och rätt klent byggd men det var bara att gilla läget.  Vi gick genom regnskog och kom sedan upp till ett basecamp på 3300 meters höjd. En av våra bärare var kock och det var bara att sätta sig ned och äta när vi kom fram. Dagen till ära var det nyårsafton vilket man såklart måste fira. Vi orkade inte vänta till tolv, utan fick med oss campens gäster på att fira det 20.00. Dock enligt konstens alla regler med nedräkning och skålandes i mousserande vin som Erik och Ola köpt i Nairobi. Sedan att det luktade whiskeygrogg och knappt var kolsyrat spelade mindre roll, och det fanns även inhemsk Tuskeröl att köpa för 20 kr styck på denna aktningsvärda höjd över havet. Dessutom är även vårt 2011 fyra timmar längre nu, så vi kommer hinna så mycket mer än alla andra.

Efter en ruggigt kall natt, runt nollan, hade vi en fantastiskt fin vandring på 16 kilometer genom bland annat Mac Kinder Valley upp till vårt nästa basecamp som låg på 4200 meters höjd. Vi var framme redan halv två och idrottare som vi alla tre är gick det fort att bli rastlös, och tyvärr är inte femgradiga joggingrundor utan efterföljande dusch något roliga. Det fick bli lite coreövningar, armhävningar, situps och så fanns det lite kaktusformade växter man kunde boxas med. I Afrika är det varmt när solen är uppe men kallt när den är nere, och då väldigt kallt om man är i bergen. Till middag var det tallriksservering med sjukt stora portioner för att klara morgondagen. Dock var det inget gott men Ola och jag löste problemet genom att ha matätartävling som jag vann. Sedan lade vi oss som packade sillar i våra sovsäckar i samma säng för att lyckas hålla värmen under natten.

Den pågick inte så länge för 03.00 blev vi väckta, och efter en kopp te och tre kex bar det av mot toppen. Det var lite kämpigt men jag klarade mig ifrån höjdsjuka som kan innebära illamående och kräkningar men vi gick också rätt långsamt. En kille fick dock inte gå upp för att han inte åt någon mat dagen innan. Solen gick upp 06.20 och då var vi uppe på point Lenana som var vårt mål på 4985 meters höjd. En fantastisk utsikt där man såg ända till Kilimanjaro som ligger i Tanzania. (För övrigt tillhörde båda dessa berg Kenya när kolonialherrarna delade upp Afrika, men eftersom det var orättvist gav man bort Kilimanjaro till Tanzania).  På vägen ned triggade Ola Charles att springa vilket resulterade i att båda fick höjdsjuka och guiden skadade tån. Medan jag och Erik var väldigt hungriga efter sex timmars trekking spydde Ola upp den lilla bananbiten han lyckades svälja.  Efter att ha försett båda med lite av mina resorb och låtit dem vila, blev de fit for fight igen och vi kunde fortsätta nedåt.  När vi kommit till kvällens basläger var klockan bara halv två, men trots att vi varit uppe sedan 03.00 och redan hade gått 20 kilometer så ville vi göra något mer och inte bara sitta och huttra och vänta på att sova. Lägret låg ute i ingenstans så vi beslutades oss för att springa nästa dags etapp direkt. Bärarna gick före och vi väntade en timme innan vi gav oss iväg. För att hålla värmen i våra löparkläder la vi oss skeden i en säng i det tomma hus vi skulle ha bott i. Då kommer plötsligt tre spanjorer som skulle bo där in, och gissa om de blir förvånade när de hittar tre svenskar hopkrupna i en av deras sängar.


Det var riktigt skönt att få springa ned genom regnskogen efter de sista två dagarna i kängor. Dessutom var det bra för våra lår som kändes väldigt ansträngda efter att ha gått nedför hela dagen på mindre plant underlag.  Det blev perfekt timing med bärarna och vi kunde bege oss till Narumoro där vi spenderade natten på stadens lilla hotel. Riktigt skönt med varmdusch eftersom jag inte hade haft någon sedan fem dagar tillbaka i Sverige.  Dessutom hade vi enligt vår guide gjort invånarna i staden glada bara genom att ha varit där.